Tre brev fra et fengsel

Brev fra svenske Dima Litvinov:

”Kära alla!

Jag skriver till er från cell 423 i fängelse 1 i Murmanskregionen i Ryssland.

För det första: Jag vill tacka er väldigt mycket för det otroliga stöd som fortsätter att strömma till från hela världen till mig och mina 29 vänner. Jag kan inte beskriva hur viktigt det är för att motverka påfrestningen och den psykologiska press vi känner här. Det viktigaste verktyget som myndigheterna använder för att bryta ner oss är känslan av isolering. Och att veta och ständigt påminnas om att vi inte är bortglömda är avgörande för att motverka detta. Så tack!

Isoleringen är särskilt svår eftersom vi hålls ifrån varandra. Den andra metoden för att pressa oss psykologiskt är osäkerheten – både om hur länge vår prövning kommer att fortsätta, och för de flesta av oss allra viktigaste – hur våra älskade klarar sig. Att veta att våra partners, barn och föräldrar ständigt tas om hand, hjälps, informeras och stöttas är otroligt viktigt.

Alla andra grejer – skitmat, smutsiga celler, att vara instängd från solljuset, och endast se solen genom ett galler, ja visst är det tufft, men för mig åtminstone hanterbart.

Denna otroligt hårda reaktion från de ryska myndigheterna mot en fredfull protest säger mig att vi är på rätt väg.

Jag ser även andra effekter av vår protest och arrestering. Människor i Ryssland kämpar med att förlika sig med det faktum att vår aktion inte grundade sig på någon dold politisk anledning eller på girighet, utan berodde på äkta och djup oro för planeten. Detta uppvaknande behövs säkerligen i detta samhälle.

Jag kan bara tala för mig själv eftersom jag är, som jag skrev, isolerad från mina kamrater. Men från mitt perspektiv, ifall vår protest och det som vi genomlever nu kommer att leda till att oljebolagen i Arktis undermineras, och att människor över hela världen, särskilt i Ryssland, förmås förstå realiteten och den akuta kris som vi försöker förhindra – ja, det är väl värt några veckor eller månader eller (suck) även år bakom galler. Jag hoppas att jag kan räkna med er, mina vänner och kolleger, att fortsätta kampanjen medan vi 30 ”avnjuter” denna påtvingade ledighet.

Min kärlek och tacksamhet till er alla!

Fred, Dima

To Greenpeace Argentina office:

I LOVE YOU WITH MY HEART. The sincere, mad and passionate heart that brought me this far; the one that is stubborn and fights for its ideals.

I MISS YOU. I think of you constantly every day. I think about our reunion, the upcoming hugs and how we will continue projecting our ideals to have a less threatened world.

WAIT FOR ME! It won’t take much longer. Go and put the beer in the fridge, cut the cheese, salami and bread. I’ll arrive later, BUT I WILL ARRIVE!

Camila Speziale,
19. October to Greenpeace Argentina

Dear Friends,

Firstly, I would like to thank all the people who are supporting the Greenpeace campaign in the Arctic with their letters, warm words and other deeds. Thanks to this, we feel we are not just a group of activists but a million people unhappy with progressive environmental degradation.

Nowadays, environmental protection demands more courageous actions. ‘Liking’ on Facebook sometimes proves to be insufficient. In order to protect what is valuable for us, we have to undertake further actions. Our planet is the only one we have for the time being and we cannot buy a second one for any money. Money is important for all of us but let us not forget that it is merely a virtual product of civilization and it will not give us back extinct species of plants and animals, clean air and cut-down forests.

We live in times in which values important to citizens are more and more often trodden on and disrespected and a country which is supposed to protect them, protects the interests of corporations and different interest groups instead. These are times when you can go to prison for protection of the environment and appear in the ranking of the world’s wealthiest people and on magazine covers for bank fraud.

As you know, I am one of the Arctic 30. I’m an employee of a cultural institution, a husband to my wonderful wife, a volunteer in a few organizations. I consider myself an active person, who is interested in what is going on and who likes to have an influence on his own environment.

In the housing cooperative I try to support other residents, in Gdańskie Towarzystwo Promocji Kultury Akademickiej, together with the students, we organise different cultural projects around the University of Gdańsk as well as the city of Gdańsk. I’m lucky enough to have the opportunity to represent local non-governmental organisations in the cultural policies of Gdańsk. Greenpeace on the other hand, as an international organisation, allows me to act on a global scale. Thanks to this, I feel fulfilled both in the micro- and macro-scale of my civic duties towards my neighbourhood, city and planet.

I do not conceal that I consider the activity of ecological organisations, e.g. Greenpeace, to be the most important and demanding of the most attention. These actions concern all of us: our parents, children and future generations. There is a proverb by Native American Crees which became a motto of Greenpeace: “When the last tree has been cut down, the last fish caught, the last river poisoned, only then will we realize that one cannot eat money.” Even though today we are called “freaks” and “eco-terrorists”, if nothing changes in terms of our approach to nature, the world will unfortunately understand the meaning of that Cree proverb someday.

The Russian prosecutors have gone beyond all reason and charged a group of ecologists trying to hang a banner with one of the most serious criminal offences in Russia, subject to 15-year prison sentence.

I remember the moment when the border guards, after taking over the Arctic Sunrise, hooked up a line to haul us away to Murmansk. Suddenly, after a rain shower, a double rainbow appeared on the sky. This may sound pompous but in this difficult and stressful situation it was everything we needed. Mother Nature was with us, giving us a clear sign.

I hope that this story will end happily and our fate will not discourage the next generation of activists to take action to protect the environment. I am proud of my fellows from all non-governmental organisations. I think they are people with the great sense of responsibility who are able to devote their time, very often their career, to higher, noble goals.

I believe that thanks to the activity of Greenpeace many people will look at the world from another perspective. The world is interesting and exotic, full of beautiful nature and it is not worth wasting one’s life sitting at home in front of a computer. We have one life, longer or shorter, and at its end I would like to leave something greater and much more useful than a pile of waste on the urban rubbish dump.

With greetings from snowy and winter Russia,

Tomasz Dziemianczuk

Murmansk, 24.10.2013